Nästan varje gång jag dricker julöl tänker jag på Henrik Arnstad och politisk islam. Det kan låta sjukt och det kanske det är, men det är helt sant. Vad beror då detta på?
Jo, i en kommentarstråd på Facebook för några år sedan så påstod den gode Arnstad att ”liberal islamism finns i hela världen”. Det var inget jag var särskilt bekant med – islamism är ju en rörelse som syftar till att driva politik baserat på Koranen och haditherna – mer antiliberala texter än så får man leta efter. Därför bad jag om konkreta exempel på denna liberala islamism.
Arnstad berättade då att han en gång fått en öl av en islamist i Egypten, trots att denne själv inte drack alkohol. Det var väl för all del trevligt, öl är ju gott och det är alltid upplyftande att höra om människor som tolererar även sådant de inte själva tycker om. Men det var ju inte precis något exempel på liberal islamism. Så jag frågade igen, om det fanns någon rörelse någonstans i världen som å ena sidan var islamistisk, men å andra sidan stod upp för liberala grundvärderingar såsom individuella fri- och rättigheter, HBTQ-rättigheter, religionsfrihet och yttrandefrihet.
Den frågan föll inte i god jord, utan Arnstad konstaterade ilsket att jag ägnade mig åt ”ignorant rasism eller rasistisk ignorans” och blockerade mig, så där vad det samtalet slut.
Sedan den dagen har just julöl fått mig att tänka tillbaka på historien om islamisten som gav Henrik Arnstad en öl. För, den lilla incidenten säger inte så mycket. Mer talande skulle det vara om det någon gång kommer en Eid-öl, om det kan bli accepterat bland muslimer att dricka en öl för att fira att Ramadan är över.
Inte nu för att jag tycker att alla måste dricka öl eller annan alkohol, det är fullständigt rimligt att avstå. Men isåfall ser jag gärna att man gör det för att man på ett individuellt plan resonerat sig fram till det, inte för att en påstått helig man påbjöd det för flera hundra år sedan. Ty man riskerar att landa i lite orimliga, ibland våldsamma eller på annat sätt intoleranta slutsatser om man baserar sitt liv på profeters påbud.
Varför tar ens upp det här då? Jo, för att jag tror att Henrik Arnstads reaktion och resonemang är rätt talande för det konstiga, undfallande sätt på vilket många (särskilt vänsterintellektuella) i västvärlden valt att bemöta islamism. Arnstad tyckte på fullaste allvar att en enskild islamists vilja att bjuda honom på öl var ett övertygande bevis på att liberal islamism existerar.
Den sortens attityd till politisk islam utgör alldeles säkert en del av förklaringen till att islamistiska rörelser kunnat etablera sig i Sverige. En syn där minsta uns av tolerans och modernitet tas för ett tecken på att religiösa fundamentalister visst kan vara åtminstone lite liberala och progressiva – och minsann inte behöver utsättas för någon hård kritik.
Det innebär också att man inte mäter islam enligt samma måttstock som exempelvis kristendom. Ta fallet med pingstpastorn Åke Green som predikade att det han såg som ”sexuella abnormiteter” (bland annat homosexualitet) var ”en djup cancersvulst på hela samhällskroppen”. Det tog rätteligen hus i helvete, utöver att dras inför domstol möttes Green av närmast unisont avståndstagande och fördömande.
Ingen skulle någonsin ha fått för sig att kalla honom eller hans rörelse liberal, bara för att han eventuellt visat en liten, menlös gest av tolerans i något annat sammanhang.
Dåliga , intoleranta, antihumanistiska och totalitära idéer måste kunna kritiseras och angripas oavsett vem som uttrycker dem. Att göra motsatsen och under förevändning av något slags tolerans särbehandla en viss religion – det är oerhört skadligt. Det är skadligt för samhällets förmåga att hantera den extremism som frodas i islamistiska miljöer. Men det är framförallt skadligt för de människor som föds in i sådana sammanhang och skulle vilja ta sig ut, men inte kan därför att kritik och ifrågasättande aldrig tillåts undergräva de dåliga idéerna och de strukturer som vilar på dem. Det är sådant som gör att homofoba, kvinnofientliga och antisemitiska värderingar fortfarande alltsomoftast dyker upp även i svenska mainstreammuslimska församlingar. Det är sådant som gör att skrämmande många svenska ungdomar lever under hedersförtryck och inte tillåts älska vem de vill eller forma sina liv som de vill.
Och det kommer nog att fortsätta vara ett problem för lång tid framöver, men ständigt och sakligt ifrågasättande kan förhoppningsvis driva utvecklingen åt rätt håll. Det måste gå att ifrågasätta och för den delen driva med islam, på samma sätt som vi gör med kristendom. Det måste gå att helt okontroversiellt fastslå att islamism, politisk islam, är en rakt av dålig idé. Separationen mellan religion och stat är grundläggande i ett fritt samhälle, oavsett vilken religion det gäller.
Kanske får vi aldrig en eid-öl, men om vi får det är det sannolikt ett tecken på att mycket gått i rätt riktning, på att vi fått en ”Svenska Kyrkan-islam”, ett urvattnat, myspysigt bevarande av traditioner utan några särskilt stränga påbud. Förhoppningsvis inser Arnstad och många andra att det vore en rätt trevlig utveckling. Förhoppningsvis skäms de också lite över att de försökte fula ut människor som önskade en sådan utveckling som ignoranta rasister.