En motvillig röst


Kanske är jag lite väl sent ute, såhär en timme efter att vallokalerna öppnat. Men här kommer iallafall mitt resonemang i detta riksdagsval. In i det sista stod jag och vägde mellan Moderaterna och Centerpartiet. Jag har varit irriterad, ja rent ut sagt förbannad på hur Centern hanterade frågan om undantagslagen för ett antal tusen asylsökande. Istället för att driva egen, bättre politik, ställde de sig bakom sossarnas illiberala, ogenomtänkta och rättsosäkra förslag, samtidigt som Annie Lööf stod i TV och förklarade hur dåligt det var.

Vill man försvara en liberal och öppen migrationspolitik så måste man göra det på en liberal, praktiskt och rättsprincipiellt fungerande grund. Man måste börja med att skapa ett samhälle där det finns både incitament och möjligheter för alla att försörja sig själva. Går man i motsatt riktning, till exempel genom att lagstifta om godtyckliga, orättvisa och bidragsgenerösa undantag, då cementerar man Sveriges havererade migrationspolitik och sprider bilden av invandring som ett problem vi helst ska bli av med. Det driver osäkra väljare i händerna på antiliberala invandringsmotståndare som S och SD.

Moderaterna har dock minst lika stora problem. I sin iver att verka starka, trygga och handlingskraftiga så börjar de rucka på grundläggande liberala rättsprinciper. De vill förbjuda tiggeri, förbjuda människor med obehagliga åsikter att vistas på vissa ställen, utöka övervakning och låta polisen visitera människor utan brottsmisstanke. Populistiska och potentiellt farliga förslag som bara kommer för att visa att de minsann tar i med hårdhandskarna. Det rimliga hade varit att rättsstaten ges resurser att upprätthålla de lagar vi redan har emot hot, våld och utnyttjande av människor.

Idag kanske de auktoritära förslagen kan motiveras med kris och panik, men både politiker och väljare kunde gott fundera på vad sådana lagar kan få för konsekvenser om vi, likt Ungern eller Venezuela, får en regering som vill tysta oppositionen eller förfölja samhällets svagaste. All makt som staten får över ditt liv kan en vacker dag hamna i händerna på din värsta politiska motståndare.

Jag vill inte belöna en sväng i mer auktoritär riktning och därför går min röst, om än motvilligt, till Centerpartiet. De har många kloka företrädare som kämpar för verklig liberalisering, av såväl arbets- och bostadsmarknad som alkohol- och migrationspolitik. Mitt kryss går till den rimligaste rikspolitiker vi har idag, Hanna Wagenius.

Och jag uppskattar faktiskt den ilska Lööf och andra centerpartister visar i kritiken mot Sverigedemokraterna. Vissa delar av borgerligheten talar om SD som närmast rumsrena, men de är fast förankrade i sina rötter som rasistiskt och auktoritärt parti. Alltsomoftast sipprar det igenom ett ogillande som inte riktar sig mot en dåligt fungerande invandringspolitik, utan mot de människor som invandrat. Åkesson själv ser den demokratiskt valde Macron som jämbördig med den totalitäre despoten Putin. Högern måste hålla en rågång mot sådan skit, precis som de anständiga delarna av vänstern gjorde när Vänsterpartiet satt i knät på Sovjets Stalin och Nordkoreas Kim Il-Sung.

Men det räcker såklart inte att bara markera. De partier, vilka de än blir som nu tar makten, måste visa att de i alla lägen är bättre än Sverigedemokraterna. Det liberala alternativet, som jag hoppas att Centern kan pressa Moderaterna och KD till att stå upp för, är att det blir lättare att komma för att jobba och skapa sig ett liv – men svårare att komma hit och kliva rakt in i ett livslångt bidragsberoende.

Gör man inget åt allt det som gör att dagens migrationspolitik inte fungerar, då återstår det alternativ som idag förespråkas av sossar och konservativa invandringsmotståndare: att stänga gränserna ännu mer men i övrigt köra på som vanligt. Det alternativet hoppas jag vi slipper.

Dels därför att liberaliseringarna är absolut nödvändiga även om vi inte tar in en människa till, för alla de människor som redan kommit och sitter fast i utanförskap. Dels därför att vi faktiskt skulle kunna bli en framgångsrik migrantnation, istället för att låta några decennium av illa skött migrationspolitik bli ett slagträ i debatten för alla de som inte ville ha en enda invandrare från första början.

Jag hoppas att Sverige får en ny regering på måndag. Regeringen Löfven är tyvärr en av de sämsta vi haft i modern tid. Eftersom de inte planerat eller prioriterat utan bara lovat allt åt alla har vi gång på gång fått en politik som är dyr för skattebetalarna och dålig för samhället. De lovade EU:s lägsta arbetslöshet men efter 30 miljarder i skattehöjningar och försämrade villkor för företag är vår position i EU sämre idag än den var 2014. Vårdköerna blir längre Staten kämpar med att fullfölja sina kärnuppgifter, att upprätthålla lag och ordning.

I det läget, i en desperation påeldad av allt värre opinionssiffror, försöker Löfven köpa tillbaka medelklassens röster med deras egna pengar, genom att lova extra ledighet för barnfamiljer i en reform som skulle kosta tiotals miljarder. Det är inte seriöst. Det går inte att vara så slapphänt med skattebetalarnas pengar. För det räcker faktiskt inte att mena väl. Att spendera stort på ledighet i ett läge där man knappt har råd med det nödvändigaste, det är Lyxfällan-nivå. Det är att köpa nytt surroundsystem på avbetalning och sedan få panik i slutet av månaden för att pengarna inte räcker till mat och kläder.

Löfven har inte mycket till svar, annat än att skrämmas med skattesänkningar. Sänker man skatten finns det inga resurser till välfärden, konstaterar han. Men, i SVT:s utfrågning häromkvällen påmindes han ju bryskt om hur verkligheten ser ut: regeringarna Persson och Reinfeldt lyckades öka intäkterna till det offentliga samtidigt som de sänkte skatterna. Så fungerar det i ett land som Sverige, där skattetrycket ofta blir så högt att det hämmar utveckling och investeringar. Där hade han heller inget svar, utan invände surt: “Ja men nu är det jag som är statsminister!” Jaha. Goddag yxskaft.

Ett samhälles förmåga att möta utmaningar och lösa problem handlar aldrig om att spendera så mycket som möjligt – det handlar alltid om att använda de begränsade resurser man har tillgång till så effektivt man bara kan.

Kristersson visar en vilja att göra just det, att resonera kring vad som fungerar och vad som inte gör det, att vara försiktig med sina löften och noggrann med sina prioriteringar. Även om jag är skeptisk till mycket av hans politik, så är det synsättet oändligt mycket bättre än Löfvens pendlande mellan undanflykter och lättvindigt lovande av allt åt alla. Därför tänker jag, trots mina tvivel, rösta för att Kristersson blir statsminister – och jag vill tro att de flesta som sett Löfvens insats, såväl i regeringen som i den senaste veckans debatter, håller med mig.

Vad som än händer en dag som denna, i det många kallar ett ödesval, finns det dock anledning att vara både lugn och positiv. Vilket resultatet än blir så kommer Sverige inte att gå under. Inget kommer att gå åt helvete för att Sverigedemokraterna får mer inflytande, eller ens i det osannolika fall Löfven får sitta fyra år till. För Sverige drivs inte framåt av politiker, utan av enskilda, hårt arbetande människor i både privat och offentlig sektor.

Det bästa vi kan hoppas på är en politik som inte ställer sig ivägen, som inte skapar hinder varken för företagare, kulturutövare, invandrare, eller någon annan grupp i samhället. Som inte tar våra begränsade resurser och lägger dem på trams. Och även om en regering med Kristersson och Lööf även den kommer att ha fruktansvärt många fel och brister, så tror jag att det vore ett försiktigt steg i rätt riktning.

Den som lever får se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *