I Sverige görs människor till offer


Ursprungligen publicerad som kolumn i SvD, 25 november 2017.

Aftonbladets Peter Kadhammar åker till ett flyktingboende och träffar vuxna män som klagar på att det är ostädat – men också menar att det är omöjligt att städa själva. De vill inte bo där, de vill ha lägenheter, men har inte en tanke på att själva gå ihop och hyra, de förväntar sig helt enkelt att bli tilldelade bättre boende. Kadhammar avslutar texten med frågan ”Så vad är det i det rika, vänliga Sverige som gör människor till offer?” (Aftonbladet 23/11)

Jag vet inte säkert, men tror att mina egna erfarenheter kan ge en obehaglig fingervisning. Nu har jag aldrig varit asylinvandrare, men väl levt hela mitt liv med ett handikapp och därför tillhört en annan grupp som välfärdsstaten gärna daltar med in absurdum. Ända sedan tidig skolålder, när en rektor ville sätta mig i särskola, har stora delar av offentligheten mött mig med förkrossande låga förväntningar. När jag som nybliven student gjorde mitt första besök på Arbetsförmedlingen möttes jag av en timslång genomgång av olika alternativ för att slippa jobba. Det har aldrig gjorts av illvilja – varje gång har det berott på att jag ansetts tillhöra en utsatt grupp och att det därför vore närmast kränkande att ställa krav på mig.

Det kan verka harmlöst, men är ett enormt samhällsproblem – och förmodligen en viktig del av svaret på ovannämnda fråga. Den svenska välfärdsstaten ägnar sig alldeles för ofta åt göra människor till offer. En del av det bottnar helt enkelt i naiv, missriktad välvilja, men en del är också politiskt motiverad: ett uttryck för vänsterns och socialdemokratins syn på människan som svag och oförmögen, i ständigt behov av statens trygga famn. Och det räcker faktiskt inte att mena väl, ty i bästa fall leder en sådan människosyn till ett enormt resursslöseri – i värsta fall är den förödande för enskilda människor.

Personligen drabbades jag inte särskilt hårt av den utifrån påbjudna offerkoftan – jag var omgiven av fantastiska människor, trygg i min förmåga och hade gott om drivkrafter. Men många andra ”utsatta” i min närhet, handikappade, invandrare och andra, hade inte sådan tur. Somliga blev bekväma med tanken att allt var någon annans ansvar och sedan förbittrade på att ”samhället” inte fixade (tillräckligt fint) jobb eller boende åt dem. Andra fogade sig sorgset i offerrollen och blev med åren allt mer övertygade om att de inte dög någonting till. Alltsammans naturligtvis en enorm kostnad för samhället, men värre än så, ett kallsinnigt slöseri med mänsklig potential.

För att svara på Kadhammars fråga: i det rika, vänliga Sverige så gör vi människor till offer därför att många, både bland beslutsfattare och i allmänheten, tror att det är det vänligaste vi kan göra – när det ofta är precis tvärtom. Om vi vill göra upp med det, om vi vill fortsätta vara ett rikt och vänligt samhälle, då kan vi välja en annan väg. Förena höga krav och höga förväntningar. Hjälp för all del de som behöver, men förvandla inte friska, självständiga människor till offer. Det stjäl resurser från alla verkligt utsatta och skadar såväl samhället som den enskilde.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *