Ursprungligen publicerad som kolumn i SvD, 5 november 2017
Public service-kommittén, med representanter från alla riksdagspartier, presenterade häromveckan sitt förslag till hur public service i framtiden ska finansieras. Allt färre tittar och betalar dagens tv-avgift, så vad vill då kommittén göra? Ja, som ett brev på posten kom de med den svenska debattens standardsvar: ”Höj skatten!”
Inte några småpengar heller, utan en skattehöjning på 8,5 miljarder – den enskilt största i mannaminne. Varför är det då så viktigt att alla betalar för tv och radio oavsett om de tar del av den eller inte? Det pratas om oberoende, som om det vore självklart att skattefinansierade, politiskt styrda medier är just oberoende – men påståendet backas aldrig upp. Det sprids en bild av att SVT och SR är balanserade på en nivå inga andra medier klarar av – när det återkommande visar sig vara tvärtom.
Public Service har slagsida åt vänster – och den som påstår att det inte påverkar programmen kan aldrig ha tittat eller lyssnat. När barnprogrammet Banderoll skulle förklara ekonomi, inledde de med att låta en boxare slå ned en försvarslös motståndare. Sedan fick vänsterradikala Dagens ETC:s Johan Ehrenberg oemotsagd påstå att finanskrisen berodde på ”folk som har för mycket pengar”.
Tänk om SVT tillåtit sådan slagsida åt extremhöger i stället. Tänk er ett barnprogram där Nya Tiders chefredaktör oemotsagd fått skylla samhällsproblemen på invandringen. Tyvärr sker sådana här urspårningar gång på gång. Hyllningskvällar till Fidel Castro, glorifierande rapportering om förtryckarregimen i Venezuela och ständig vänsterdominans i debattprogram, bland annat.
Men inte ens om public service vore ett under av folkbildande objektivitet så skulle den här skatten vara rimlig. Den innebär fortfarande miljardbelopp till sådant som hur man än vrider och vänder på det aldrig kan vara så viktigt att det måste tvångsfinansieras. Typ Melodifestivaler, sportevenemang och halvdålig helgunderhållning.
Det är helt orimligt att skattefinansiera allt sådant. Visst, det är begripligt att somliga lockas av mer kontroll över medborgare, medier och skattepengar – men att borgerliga, förment liberala politiker stämmer in i sådana förslag är helt absurt.
Fri och oberoende media finns på en fri och öppen marknad – och public service borde kunna spela med samma regler som alla andra. Antingen locka fler kunder, eller rätta mun efter matsäck och förslagsvis, om det nu ska vara deras unika paradgren, banta budgeten till ett smalt, samhällsinformerande uppdrag med hårdare krav på opartiskhet.
Alternativet, en enorm höjning av redan höga skatter för att tvinga folk finansiera media de inte tar del av, i ett land där staten tycks ha svårt att ha råd med sina kärnuppgifter, blir närmast perverst.
”Nej tyvärr, vi har inte resurser att utreda om du blir utsatt för brott – men som plåster på såren har du ju riktigt schysst schlager och skidskytte att se fram emot!”
En så pass slapp hållning till medborgarnas pengar och statens roll i samhället förtjänar närmast en snigel på ögat.