Ursprungligen publicerad som kolumn i SvD, 16 december 2016
Vänsterblockets maktposition går att fascineras av. De lyckas gång på gång sälja in sig med ord om rättvisa, jämlikhet och solidaritet och lova lösningar på stora samhällsproblem. När de väl tagit makten driver de samma politik som de gjort i årtionden. De plockar ofta och gärna pengar från enskilda individer och företag för att ge till staten att förfoga över, även om det inte går att påvisa några positiva effekter. Senaste förslaget är en flygskatt som enligt alla beräkningar knappt påverkar flygandet, men däremot ger 1,8 miljarder per år till statskassan.
Så fortsätter det. En salig blandning av meningslös symbolpolitik, av typen traineejobb, fjäsk för Saudi i FN:s säkerhetsråd samt en ny jämställdhetsmyndighet – och politik som är direkt skadlig för ekonomin, typ höjda skatter på jobb och företagande. Förra årsskiftet höjdes också skatten på gåvor till ideella föreningar – för att i stället satsa på att öka det statliga stödet till dessa. Ett beslut som inte har något annat resultat än att staten får mer makt över den enskilde och civilsamhället.
Vem faller för det, år efter år? Som liberal är jag visserligen svårflörtad, men mycket av den politik som förts av moderna vänsterregeringar är så kontraproduktiv att även de människor som tror på de bakomliggande idealen, borde ogilla den.
En del av förklaringen ligger nog i att Socialdemokraterna och vänstern byggt sitt varumärke på en historieskrivning som, milt uttryckt, är en sanning med modifikation. De berättar om folkhemsbygget och målar upp en bild av hur höga skatter och enorm välfärdsstat lade grunden för hela det moderna Sverige. En trygg bild av ”den gamla goda tiden” som alla kan längta tillbaka till.
I sin berättelse utelämnar de dock en viktig ”detalj”; en stor del av Sveriges ekonomiska välstånd skapades av ett starkt näringsliv under perioden 1930–70, när våra skatter länge var lägre än i de flesta jämförbara länder. Därefter sköt skatterna i höjden – under 70- och 80-talen fick Sverige ett snårigt skattesystem som slog hårt mot ekonomin.
När skattetrycket nådde sitt Sverigerekord på 50,7 procent år 1990 var det tre gånger högre än på folkhemsbyggaren Per-Albin Hanssons tid. Då hade staten spenderat för glatta livet, vilket sedan bidrog till den värsta ekonomiska krisen på 60 år.
Det är inte rimligt att politik som så ofta urartar i slarv, slöseri och ren småaktighet på medborgarnas bekostnad får gömmas bakom goda intentioner och vackra ord. Att tala om rättvisa och samtidigt höja ett av världens högsta skattetryck i stället för att krympa och effektivisera en redan enorm stat, är löjeväckande.
Att tala om solidaritet medan man inskränker människors möjlighet att skänka till välgörenhet och sedan bränner deras pengar på symbolpolitik, det är som att råna folk på stan och kalla det crowdfunding.