Om du vill stödja Palestina, då borde du fundera noga på vad och vem du egentligen stödjer. Om du tycker att Israels svar är fel, då borde du fundera på varför det ser ut som det gör, och vad som skulle hända om palestinierna fick som de ville här och nu.
Här ska jag förklara varför mycket av det som ofta sägs om konflikten är antingen rena lögner, eller lögnaktigt undanhållande av fakta, varför anklagelserna om folkmord är falska, och varför man får en väldigt missvisande bild av konflikten om man utmålar Israels ockupation (som inleddes först efter två öppet folkmordssträvande krig mot landet) som huvudproblemet.
This post is also available in English.
Under det år som gått sedan Hamas attack mot Israel har jag pratat med tiotals människor som i många andra sammanhang är vänliga, kärleksfulla och empatiska, men som i just den här frågan har valt att bli ivriga Palestinavänner. En del av dem verkar inte ens ha reflekterat över varför kriget började – över Hamas urskillningslösa våldtäkter, mord och kidnappning av fredliga civila – och många nämner det lite i förbigående, lite ursäktande: “Nej det är klart att attackerna den 7 oktober inte var acceptabla…MEN….”
Vissa går så långt som att kalla Hamas handlingar, om inte rättfärdigade så åtminstone begripliga, med tanke på Israels ockupation. Andra klarar av att fördöma Hamas, men är ändå långt mer tydliga, ihärdiga och engagerade i sina fördömanden av Israels motangrepp. Det vanligaste resonemanget verkar vara något i stil med att eftersom palestinierna är den svagare parten i konflikten, så har Israel skyldighet att vara mycket försiktiga i sitt svar – de borde inte, som nu, föra fullskaligt krig, utan bara försöka skydda sig, med minsta möjliga våld.
För vissa kanske det låter som den mest balanserade, humana hållningen man kan ha i konflikten. Så har jag aldrig kunnat se det, eftersom det innebär att man helt struntar i vem Israel krigar mot, varför de för ett krig just nu, och vad som faktiskt skulle hända om de la ned vapnen, så som många aktivister kräver.
Vad handlar kriget om?
Israel krigar mot Hamas, en islamistisk organisation som kom till makten i Gaza efter 2006 års val, vilket enligt valobservatörer var fritt och rättvist. Hamas har sedan dess avskaffat demokratin, men åtnjuter trots det relativt starkt folkligt stöd. Deras bild av ett “fritt Palestina” har ingen som helst koppling till någonting av det en liberal humanist skulle kalla frihet. Organisationens grundläggande stadgar, formulerade så pass nyligt som 1988, kräver bokstavligt och explicit att alla judar ska dödas. Det är den ideologin som omsattes i praktiken den 7 oktober, liksom i många tidigare terrorattacker – det var inte en krigshandling mot militära kombattanter, utan ett oprovocerat angrepp på fredliga civila, med målet att mörda och våldta dem, bara för att de var judar.
Det är en ideologi lika odiskutabelt ondskefull som nazismen, och där den får råda finns inga friheter, inga mänskliga rättigheter för någon, förutom för dem som tilldelas privilegier av de islamistiska härskarna, i enlighet med totalitära sharialagar.
Hamas närmaste politiska konkurrenter i Palestina är de något mer moderata, förment socialdemokratiska Fatah. Verkligt demokratiska partier, såsom de svenska socialdemokraterna, har gått så långt som att kalla dem ett “systerparti”. Det är rätt groteskt, med tanke på att de bara kan framstå som moderata i jämförelse med dödskulten Hamas. Partiets logga visar korslagda gevär och en handgranat, ovanpå en karta där Israel är utplånat. Den Fatahledda regeringen på Västbanken (som också har avskaffat demokratin) ger månatliga bidrag till självmordsbombares efterlevande, och förövarna, som i de flesta fall har mördat oskyldiga civila, kallas formellt martyrer.
Dessa är de rörelser som skulle styra över ett “fritt Palestina”, från floden till havet. Det skulle inte finnas några rättigheter för kvinnor. Inga HBTQ-rättigheter. Knappt några politiska eller andra medborgerliga rättigheter. Judarna i området skulle antingen mördas eller fördrivas med våld.
Ställ allt detta i kontrast till Israel. Trots alla sina brister är det en demokrati (till och med en friare sådan än Europeiska rådets nuvarande ordförandeland). Även landets arabiska befolkning, som enligt många anti-Israelaktivister lever under apartheid (ett påstående som bekvämt nog aldrig stöds av några källor) åtnjuter långt starkare rättighetsskydd än de hade haft i något av grannländerna. Visst finns det extremister i Israel också, men de möter faktiskt motstånd, de begränsas och ställs ibland inför rätta av en i stora stycken liberal stat.
I Palestina däremot, är våldsam extremism en helt förkrossande norm. I valet i Gaza 2006 gick över 90 procent av rösterna till organisationer som aktivt har ägnat sig åt och öppet försvarat mördandet av oskyldiga civila.
Men Israel dödar ju civila?
Och jag kan redan nu höra mina ilsknaste meningsmotståndare:
“Ja ja, men inget av det här spelar ju någon roll! Israel är en ockupationsmakt och de mördar barn****!”
Naturligtvis är varje oskyldigt dödad människa en tragedi, bara en psykopat skulle påstå något annat. Men man måste i sammanhanget ändå påminna sig om att Israel för krig mot en demokratiskt vald dödskult som inte sätter något värde på mänskligt liv, inte ens för sina egna barn. Citat Umm Nidal, folkvald parlamentsledamot för Hamas, som skickade tre av sina söner på självmordsuppdrag: “Jag älskar mina barn, men som muslimer pressar vi oss själva, och offrar våra känslor för hemlandets sak.”
Israel utkämpar ett försvarskrig, utlöst av ett häpnadsväckande brutalt angrepp på oskyldiga civila. De krigar i extremt tätbefolkade områden, mot en fiende som gladeligen offrar sina egna barn, en fiende som rakt ut förespråkar att varenda jude ska utrotas, och att varenda människa i området ska underställas en islamistisk terrorstat. Trots det så lyckas de döda färre civila, i förhållande till antalet stridande, än vad andra stater gjort i nära nog varje annat modernt krig i stadsmiljö.
Att sitta på bekvämt avstånd i det fridfulla väst och kräva att Israel ska strida mindre aggressivt, är en oerhört arrogant hållning. De har försökt. 2005 drog sig Israel ut ur Gaza, och den israeliska militären rev olagliga bosättningar. Gaza kunde ha blomstrat, och fokuserat på utveckling och framsteg.
Men vad hände? Palestinierna valde en ny ledning, som erbjöd längtansfulla visioner om en andra Förintelse, och gratis bombbälten åt barnen i strävan att nå sitt mål. Det enda som står i vägen för denna rörelses “framgång”, huvudskälet till att Hamas “bara” lyckades mörda 1 139 israeler i oktober förra året, är Israels militära överlägsenhet.
Så, hur många dödsfall är försvarbart i krig mot en fiende som vill utrota dig? Jag vet inte, jag tror inte att någon kan påstå sig veta – men de siffror vi har visar tydligt att Israel INTE godtyckligt mördar civila. De är de facto bättre än många andra stater på att minimera antalet civila dödsfall, trots att fienden använder civil infrastruktur i kriget, och visar mindre omsorg om egna civila, än de flesta civiliserade människor skulle visa gentemot en lösdrivande katt. I kraft av sin militära överlägsenhet har Israel dödat fler palestiner, än de öppet folkmordssträvande Hamas lyckades mörda israeler – och enligt vissa betyder det här att motangreppet är oproportionerligt. Men hur skulle då ett proportionerligt svar se ut? Hur många mord, våldtäkter och kidnappningar borde israelerna behöva utstå, för att rättfärdiga fullskaligt krig mot dem som öppet och entusiastiskt planerar folkmord?
Men Israel är ju en ockupationsmakt?
Nu kan jag höra mina meningsmotståndare igen: “Men Israel är ockupanter! Det är både förståeligt och försvarbart att palestinierna vänder sig till våldsamma motståndsrörelser!” Och visst, Israels olagliga ockupation av Gaza, Västbanken och Golanhöjderna kan med rätta kritiseras (och kritiseras hela tiden). Men kritikerna talar nästan aldrig om när eller varför ockupationen började – den utmålas ofta som något slags kolonial, expansionistisk våldshandling från Israels sida. I själva verket kom ockupationen i spåren av att Israels grannländer – för andra gången på 18 år – förklarat att de skulle inleda ett utrotningskrig. Under månaderna innan krigsutbrottet gick flera av arabvärldens mäktigaste ledare ut och utlovade folkmord:
“Den syriska armén är enad, och har fingret på avtryckaren. Jag anser att tiden nu är inne för att inleda ett utrotningskrig.” – Hafez al-Assad, Syriens dåvarande försvarsminister (och sedermera president).
“Israels existens är ett misstag som måste korrigeras. Detta är vår chans att utplåna den skamfläck som varit med oss sedan 1948. Vårt mål är tydligt – att sudda ut Israel från kartan.” – Abdul Rahman Arif, Iraks dåvarande president.
Hur hårt kan man då döma Israel för att de, enligt internationell rätt, gick för långt i att möta denna aggression? Inte särskilt hårt, i min mening. Situationen borde förstås ha fått en lösning, men det är inte Israels politiska agerande som har varit det stora hindret – huvudproblemet har alltid varit en ihärdig, öppet folkmordsförespråkande hållning inom alla dominerande politiska krafter i Palestina. Vissa makthavare och organisationer har tagit avstånd från våld då och då, men på ett sätt som knappast kan kallas mer än en läpparnas bekännelse. Yassir Arafat, den palestinska myndighetens dåvarande ledare, vann Nobels fredspris 1993 och tog i vissa sammanhang avstånd från våld, men på annat håll fortsatte han förespråka utrotning, inte bara av staten Israel, utan av “varenda jude”. Hans regering fortsatte finansiera terrorism, och den officiella, statliga TV-kanalen sände regelbundet barnprogram där barn hyllade och förespråkade martyrdöden.
“Vi ska inte ge vika eller ge upp förrän vi spillt varenda judes blod, från yngsta barn till äldsta åldring, för att återta vårt land!” – Yassir Arafat, i ett tal på Grand Hotel i Stockholm, 30 januari 1996.
Israels strävan att kringskära och begränsa palestiniernas inflytande måste ses i ljuset av sådan här ideologi. Västbanken, där den palestinska myndigheten styr, ligger geografiskt på en “hylla” ovanför några av Israels mest tätbefolkade områden. Alla vet vad som skulle hända om en öppet folkmordssträvande regering, med sin bas där, tilläts växa sig mäktig och inflytelserik.
Men Israel borde aldrig ha funnits!
När man har gått igenom allt ovanstående brukar Israelkritikerna, som ett sista halmstrå, landa i att Israel aldrig borde ha bildats överhuvudtaget. Statens grundande, som innebar att hundratusentals palestinska araber fördrevs från området, var en så grov oförrätt att den i sig rättfärdigar nästan obegränsat våld i motståndskampen.
Och visst, man kan inta den hållningen och hävda att judarna inte har någon särskild rätt till ett land just där, med tanke på att de fördrevs därifrån av muslimska och kristna kolonisatörer, många hundra år innan Israels bildande. Men det förvånar mig lite att den här hållningen dyker upp hos människor som försvarar urfolksrättigheter i andra delar av världen – för man kan med fog hävda att judarna är ett urfolk i området. Dessutom var palestinierna långt ifrån ensamma om att bli delvis fördrivna, i spåren av andra världskrigets geopolitiska förändringar – men de är ensamma om att ha fortsatt en våldsam kamp för rätten att återvända, inte bara för de ursprungliga flyktingarna, utan också för dessa flyktingars (mångfalt fler) efterlevande.
För jämförelsens skull kan man titta på finska Karelen, varifrån ungefär lika många föredrevs efter 1940 års fredsfördrag med Ryssland (~410 000, jämfört med ~550 000) i Palestina). Det här var förstås inte rätt i någon moralisk mening, men det accepterades snabbt som politiskt faktum – och jag skulle aldrig, trots att jag själv har mitt etniska ursprung i området, få för mig att slåss för finnarnas rätt att återvända. Än mindre, om Finland hade styrts av politiska krafter som värderade revanschistiskt folkmord på alla etniska slaver högre än sina egna barns liv.
Israel är en pytteliten remsa i den jämförelsevis enorma, omgivande arabvärlden, och grannländerna kunde ha tagit emot flyktingarna med betydligt större lätthet än Finland gjorde efter förlusten av Karelen. Israels fyra närmaste grannländer är sammantaget nästan 62 gånger större än Israel, och under sent 40-tal hade de en befolkning nästan 50 gånger större än antalet palestinska flyktingar. Detta i kontrast till Finland som förlorade nästan en tiondel av sin yta, och behövde integrera motsvarande tolv procent av befolkningen på andra platser i landet. Någon sådan integration blev dock aldrig av i arabvärlden, eftersom grannländerna var ointresserade av att lösa situationen – desto mer intresserade av att fortsätta (och använda palestinierna som brickor i) den folkmordssträvande kampen mot Israel.
Inget av detta betyder att Israel är felfritt. De har också begått övertramp och fruktansvärda illdåd, men inte i en utsträckning som gör att de sticker ut som värre än något annat krigförande land. Israel möts av konstanta folkmordsanklagelser, trots att de så gott som alltid strider defensivt, mot fiender vars folkmordsambitioner är helt öppet uttalade, men trots det möter betydligt mindre kritik i den allmänna debatten. Det finns våldsamma, rasistiskt motiverade extremister i Israel också, men de möter motstånd, rättsligt, politiskt och socialt inom det egna landet – till skillnad från i Palestina, där den våldsamma extremismen råder som i princip oemotsagd norm, med stöd i stora delar av befolkningen, såväl som inom den högsta politiska makten.
Trots alla sina brister är Israel ett drägligt land, med starka progressiva inslag och ett fokus på positiv utveckling. De som vill ‘ersätta’ Israel har bara antingen totalitär socialism, eller totalitär islamism att erbjuda istället – och de skulle bokstavligt talat skapa ett helvete på jorden, inte bara för det fåtal judar och kristna som blir kvar, utan även för palestinierna (så som redan skett i Gaza, en av världens ofriaste platser, ungefär i nivå med Kina, Iran och Somalia).
Allt ovan är skäl till att jag försvarar Israel, och motsätter mig dem som vill utmåla landet som den aggressiva parten. Kritisera för all del även Israel för fel och missgrepp, men om du ser dig själv som något slags liberal humanist, då borde du vara minst lika ilsket kritisk mot Israels fiender – och vara öppen och ärlig med vad ett “fritt Palestina” skulle innebära i praktiken.